nivetlinn

Jag har en liten känsla av att jag kommer leva ensam föralltid.
Jag kastar mig inte ut i förhållanden, blir inte kär, och om jag motförmodan skulle börja känna någonting så bangar jag ur. Jag tar absolut ingenting seriöst.
Kanske bara är ett stadie i mitt liv, som råkar ha hållt i sig lite för länge. Understryk att mitt längsta förhållande höll i sig i 5 månader. Hur duktigt är inte det?
Vet inte om jag räknar det direkt med tanke på att han inte vill veta av mig efter diverse incidenter.
Dock är det inte bara mitt fel som han så gott vill få det till.
Räknar inte min högstadit crusch som ett förhållande, man vet ju knappt ut och in på sin egna kropp då.

Allt måste ha börjat med att en söt liten pojke kom och stal mitt hjärta för att sedan stampa på det.
Efter det så har jag aldrig vågat, inte velat kasta mig ut i förhållanden.
"Såra istället för att bli sårad", det funkar inte heller. För dom gångerna som man givit handen så har man blivit sårad själv. Inte lika mycket, men ändå.

Jag kanske ska ge mig ut på jakten efter den rätta, sluta tänka så mycket; är han verkligen bra för mig, vad tycker mina vänner, vad tycker omgivningen? osv.
Jag kanske bara ska vara lycklig och sluta tänka.

Men vad är bäst, bli sårad big time eller lite åt gången?
Jag vill inte vara ensam.

/linn